Man kan inte ändra det fula man gjort

Man kan inte ändra det fula man gjort

Alla har vi någon gång gjort saker som vi vet att vi inte borde göra. Vi kan ha sagt eller gjort något som vi innerst inne vet inte är snällt, och sedan fått ångra oss – ibland direkt, och ibland efter en tid. Kanske har vi sagt något ofördelaktigt om någon – för att sedan få reda på att den vi baktalar är en nära vän eller släkting till den person vi pratar med. 

Låt mig ta ett exempel. Jag är uppvuxen på landsbygden. Vi som bodde på landet kände alltid att vi var lite mindre häftiga än stadsungdomarna, så fick man någon gång hänga med en stadsbo på stan var lyckan gjord. En gång gick jag med en klasskompis till en klädaffär inne i stan. När vi gick runt där i butiken och tittade bland hyllorna och klädsnurrorna kom butiksinnehavaren fram till oss. Hon sa hej och sedan hängde hon efter oss som en svans. Vart vi än rörde oss i butiken, så kom hon efter. Jag upplevde inte det som så jobbigt, men för att verka tuff kläckte jag ur mig: ”Måste den där jä*** kärringen hänga efter oss hela tiden?” Min klasskompis blev tyst och såg lite konstig ut. Sedan sa hon: ”Det är min mamma.” Jag ville sjunka genom butiksgolvet, ner i marken och sedan aldrig komma upp igen. Jag minns inte vad jag sa just i det ögonblicket, men jag och den där stadstjejen umgicks aldrig mer. Det var liksom förstört. Oreparerbart. Man kallar inte någons mamma för jä*** kärring och sedan frodas vänskapen.

En annan anekdot som etsat sig fast är den gången jag och en kompis, denna gång en bybo som jag, skulle gå till bankomaten och ta ut pengar. Medan vi stod där i kön kommer två medelålders män gående mot oss. De var iklädda Lantmännen-kepsar, för stora gummistövlar och skitiga hängselbyxor, och gick med släpande gång på trottoaren. Det är då jag säger: ”Kolla in de där jä*** lantisarna! De är nog i stan för första gången. Vilka töntar!” Den reaktion jag väntar mig av min kompis är hysteriskt skratt och ett medhållande. Men en pinsam tystnad uppstår. Min kompis tittar djupt in i mina ögon och säger: ”Det är mina morbröder.”

Än en gång ville jag sjunka ner i ett hål och gömma mig där resten av livet. Nu är ju det lite svårt eftersom man inte kan ligga i ett hål hur länge som helst – livet går vidare, men just i den stunden bestämde jag mig för att aldrig tala illa om någon igen. Tittar jag i backspegeln ser jag att det där beslutet glömdes bort och i stundens ingivelse har jag i min ungdom upprepat misstaget. Spelat tuff för att passa in. Sagt elaka saker för att verka häftig. Men varje tillfälle har fastnat i mitt minne och gör sig påmint ibland nu när jag är vuxen. Det fula jag sagt glömmer jag aldrig. Det är som i Sten Selanders dikt, Spela kula (1926): ”Man kan inte ändra det fula man gjort”.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *